Elin reser

Foo Fighters eller plankan? Det är frågan.

660

Funderingar kring tid, från ett kafé någonstans i Östeuropa

 

För två månader, eller om man hellre vill, 62 dagar, eller 1 488 timmar, eller en herre jäklans massa sekunder sedan lämnade jag Sverige för att kånka runt i Europa. Mestadels Östeuropa.

Inget var planerat, det enda jag visste var att jag någon gång under hösten skulle köpa mig en biljett till Sydafrika för att sedan fortsätta mitt kånkande upp genom Afrika.

För drygt två månader sedan satt jag hos Mattias i Halmstad och letade billiga flygbiljetter. Det slumpade sig så att Palanga, som ligger vid Litauens kust, slog övriga kandidater med hästlängder. Så Palanga it was, och jag kunde inte ha fått en bättre start än där.

Sedan dess har jag tagit dagen som den har kommit. Och kommit har de, dagarna, alla 62 av dem. I en rasande fart dessutom. Nu får tiden gärna ta och lugna ner sig lite.

Begreppet tid är ett märkligt fenomen och det är lustigt hur olika vi uppfattar tiden beroende på vilken situation vi befinner oss i. Den kan kännas evinnerligt lång och seg som tuggummi eller så flyktigt kort att den rinner oss ur händerna innan vi ens hinner reagera.

Ställ dig i plankan. Jag vågar påstå att lika säkert som amen i kyrkan kommer en enda liten futtig minut kännas fruktansvärt mycket längre än vad många andra sorters minuter gör.

Ett annat exempel på riktigt långa minuter är när du står i kassakön och människan – just då är kanske inte människa det ord som poppar upp i min skalle, utan många andra inte speciellt trevliga eller rumsrena ord, tröga kossa är väl ett av de snällare om jag säger så – framför inte skyndar på utan bara står där som ett jäkla mähä och lägger upp varorna i slow motion. Sedan ska något såklart springas och hämtas också, och när det sedan är dags att betala, då först börjar det fumlas med pengar. Pengarna är förstås mynt som ska räknas in i det oändliga.

Sedan har vi motsatsen.

Den sortens minut då du till exempel är på en konsert med något av dina favoritband, den sista och absolut bästa låten spelas. Den sorten. Den sorten känns så kort att det är som om den knappt existerade.

Jag får många frågor under min resa. En av dem handlar just om tid.

– Hur kan du resa så lång tid? Blir det inte tråkigt?
Jag svarar alltid samma sak.
–Nej det blir aldrig tråkigt, tvärtom. Om jag kunde skulle jag resa ännu längre tid.

Många frågar mig även 1) hur jag kan resa utan någon plan, 2) hur jag kan resa ensam (här har jag skrivit mer om att resa ensam) 3) om jag inte är rädd, 4) om det inte är svårt och en massa andra liknande frågor.

Mina svar låter ungefär så här:

1) Det går alldeles utmärkt. Det är när man börjar planera för mycket som man riskerar att stressa upp sig när planen börjar spricka i sömmarna. När det sedan inte blir som man har tänkt sig finns det risk för besvikelse, trots att det kanske faktiskt är så att det som ersätter den tänkta planen är minst lika bra eller i vissa fall till och med bättre. Men bilden av hur det ”ska” vara har liksom etsat sig fast på näthinnan och lämnar ingen plats för några alternativ.

Ju längre i förhand man planerar desto längre tid har man att bygga upp förväntningar för tänkta scenarier som många gånger inte är helt realistiska.

Flexibilitet är en ovärderlig sak för mig. Många av mina bästa stunder och upplevelser har jag den att tacka för. Jag har hamnat på underbara platser som jag inte ens har känt till innan, just på grund av att jag kan säga:
– Ja, jag hänger på, det låter jättekul och jag har ändå inga direkta planer.

Jag har även sett besvikelsen i andras ögon då de inte kunnat följa med på grund av förbokade biljetter hit och dit och ett väldigt pressat tidsschema.

Så till dig som har tänkt göra en längre resa där tiden inte är en särskilt viktig faktor – ta det lugnt med planerandet.

2) Att resa ensam har inget med ensamhet att göra. Det innebär egentligen inget annat än total frihet. Frihet att själv välja när jag vill umgås och när jag behöver tid för mig själv.

3) Nej, jag är inte rädd.

4) Nej, det är inte svårt, det är tvärtom mycket enkelt.

För att återgå till det här med tid så är det ju faktiskt så att vi endast existerar här och nu. Vi kan inte göra något åt det som varit och vi vet ingenting om framtiden. Det ligger mycket i alla dessa uttjatade fraser och citat som: ”lev som om varje dag vore din sista” ”fånga ögonblicket” eller min favorit ”om du står med ett ben i dåtiden och ett i framtiden, pissar du på nuet”

Det paradoxala i min situation just nu är att jag vill att nuet ska vara länge, jag vill att tiden ska gå långsamt som om jag ständigt stod i plankan. Samtidigt vill jag att det ska vara roligt som på en riktigt bra Foo Fighters spelning.

Det är nog nu det är dags att sluta fundera. Och hur som helst väljer jag Foo Fighters framför plankan vilken dag som helst i veckan.

Over and out

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.