Elin reser

Alkemisten – lyssna till ditt hjärta och följ dina drömmar

2510

”Pojken började avundas vinden, men han insåg att han skulle kunna vara lika fri som den. Ingenting hindrade honom, utom han själv.” Alkemisten

På en takterrass i Tulum, en sen kväll i februari, diskuteras boken Alkemisten av Paulo Coelho. Alla tycks ha läst den utom jag. Alla verkar ha blivit berörda på ett eller annat sätt och alla är rörande överens om att jag måste läsa den, så även jag.

Allt prat om att lyssna till sitt hjärta, våga följa sina drömmar och att tyda olika tecken låter mycket intressant.

Följande dag kommer – som jag själv väljer att tolka det – det första tecknet.

Smått uttråkad sitter jag i receptionen på mitt hostel när jag hör tjejen bakom disken fråga ett tyskt par om de vill ha några tyska böcker som tydligen blivit kvarlämnade. Jag frågar därför om det möjligtvis finns några svenska böcker. Det tror hon inte men tittar ändå efter. Jo, det finns faktiskt en svensk bok. 

Ja exakt, du gissar helt rätt. Boken hon räcker fram är den omtalade Alkemisten. Vad är oddsen liksom?

Jag sträckläser den. Det känns som om den talar till mig. Den förstärker känslan jag har haft inom mig en längre tid – om mitt liv ska kännas meningsfullt på riktigt måste jag våga lyssna på mitt hjärta och leva mitt liv på mitt sätt, oavsett vad folk tycker och tänker. 

Ibland känns det som om vi hjärntvättas av samhället och att det bara finns ett rätt sätt att leva sitt liv. Passar du inte in i normen är det bäst att du aktar dig, för då är det troligtvis något fel på dig. Du kommer knappt hinna svälja morgonkaffet innan pekpinnarna är framme:

– In i ledet igen!
– Så kan du inte göra.
– Det är inte normalt.
– När ska du bli vuxen?

Är det av välmening? Av oro för ditt välbefinnande? Det tvivlar jag starkt på. Någon enstaka gång kanske. Oftast inte.

Vem bestämmer hur jag ska leva mitt liv? Det borde väl rimligtvis ändå vara jag?

Vem säger att ditt sätt är bättre än mitt?

Vem säger att man måste följa strömmen och leva som alla andra?

Jag läser Alkemisten igen och stryker under sådant som känns extra viktigt för mig. 

”Det var därför han tyckte om att vara på vandring, han lärde känna nya människor hela tiden, och han behövde inte umgås med dem dag ut, dag in. När man alltid såg samma människor – och så var det vid seminariet – blev de där människorna till slut en del av ens liv. Och eftersom de var en del av ens liv skulle de efter ett tag också vilja ändra på ens liv. Om man inte gjorde som de förväntade sig blev de sura. För alla människor hade en bestämd uppfattning om hur andra borde leva. Men de visste aldrig hur de själva skulle leva.”

”Tyvärr är det bara några få som följer den väg som finns utstakad för dem och som är levnadsödets och lyckans väg.”

”I den tidigaste ungdomen vet alla människor vilket som är deras levnadsöde. I det skedet av livet är allting tydligt, allting är möjligt, och människor är inte rädda för att drömma om och önska allt det där som de skulle vilja se hända i deras liv. Men medan åren går börjar mystiska krafter att försöka bevisa för dem att det är omöjligt att förverkliga sitt levnadsöde.”

”Därför talar hjärtat lägre och lägre allteftersom åren går. Det tystnar aldrig helt, men det hoppas så småningom att dess ord inte ska höras. Inget hjärta vill att en människa ska lida för att hon inte har följt rösten i sitt inre.”

Mitt hjärta talar inte tyst, tvärtom riktigt högt, ja det rent ut sagt skriker. Jag måste bara våga följa min inre röst och inte vara rädd för att misslyckas. Sedan kan man ju även fråga sig om det är så farligt att misslyckas. Alltid lär man sig något.

”Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas.”

”Han var fortfarande osäker på om han hade fattat rätt beslut. Men en sak tyckte han sig förstå: besluten var endast en början på någonting. När man fattade ett beslut klev man i själva verket ned i en strid ström som förde en vidare till platser man aldrig hade drömt om den dag man träffade sitt val.”

Det där med att fatta ett beslut kan ibland vara det svåraste. Det har jag märkt många gånger. Man går liksom och drar på det medan en massa tankar snurrar runt i skallen. Tankar som:
”Men tänk om det inte går.”
”Man kanske inte kan göra så.”
”Alla säger ju att det inte går.”
”Klarar jag verkligen det här?”

När beslutet väl är fattat är det bara att plumsa ner i den där strömmen som Coelho skriver om och låta sig föras med. Sedan brukar det rulla på av bara farten.

Och du, kom ihåg att:

”Det är möjligheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande.”

”Ge aldrig upp dina drömmar.”

Avslutningsvis ett citat som tilltalar mig mycket och som tydligt säger att jag ska fortsätta mitt resande… för vem vill inte vara klipsk? 🙂

”Zigenare är sannerligen klipska, tänkte han. Kanske berodde det på att de flackade omkring så mycket i världen.”

Over and out

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.