This post is also available in: English

2925

Så är då 2017 här och jag tycker att du ska ta och fråga dig själv: ”Vill jag ha avslagen Ramlösa, Champis eller bubblande champagne?” För mig är svaret självklart. Champagne såklart, alla dagar i veckan!

När jag i augusti kommer hem efter 14 månaders resande får jag en ny kollega. En sprakande och bubblig sådan. När hon typ dag två klämmer ur sig ”Stämningen i luften kan kännas som avslagen Ramlösa, Champis eller champagne. Jag vill bara ha champagne, annars får det vara!” känner jag bara wow. Exakt så är det. Där har vi svaret. Det är så livet ska kännas. Så nu är mitt stora mission in life att få varje dag att bubbla.

”Champagne? Nehe inte det? Nej men vet du vad, då får det vara. Ramlösan kan du behålla själv!”

Hon och hennes väninna, som är minst lika sprakande och bubblig, satte också ord på något som jag djupt och innerligt håller med om. Något som kan tyckas självklart men som lätt glöms bort i vardagens bestyr. Man måste fylla gliporna i livet med meningsfullhet. Ni vet de där mellanrummen som uppstår. Fyll dem. Prata om något djupt, skratta så tårarna sprutar, dansa som om det inte fanns någon morgondag, ring någon som betyder mycket för dig, gör något oväntat. Våga vara spontan. Fastna inte i rutiner. Lev fullt ut!

Det blir ofta så viktigt vad andra tycker.

Vad som är fullt ut för dig kanske inte är samma som är fullt ut för mig. Men. Och det här vill jag trycka på. Jag tror att alla innerst inne vet exakt vad hon eller han vill och är kapabel till. Men tyvärr förväntas vi att följa normen, att passa in och vara som alla andra. Det blir ofta så viktigt vad andra tycker. Man fastnar i tankar som ”Inte kan väl jag” och ”men vad ska folk tänka” eller ”men det här duger väl bra, det går ju ingen nöd på mig”.

Det ska ta mig fan spraka och bubbla så att jag blir yr.

Nu 2017 är det jag som ställer mig upp och ryter ifrån. Nu tänker jag gå min egen väg, jag tänker fylla varje dag med meningsfullt bubbel. Det ska ta mig fan spraka och bubbla så att jag blir yr. För så tycker jag att livet ska vara. Man ska känna. Mycket. Som en berg och dalbana. Missförstå mig rätt. Det behöver inte handla om stora saker utan mer om att hitta bubblet i det lilla. Och viktigast av allt, för mig i alla fall, är att känna att jag styr mitt eget liv. Att jag vågar. Att jag stannar upp i nuet. Allt behöver inte vara vackert och behagligt. Ibland gör det ont. Det får göra ont. Men jag vill våga leva. Leva fullt ut!

Tänk så här. Nästa gång du är på väg till jobbet och känner, tänk om jag kunde skita i att svänga av här och bara fortsätta, bara dra och göra något helt annat. Fortsätt. Gör det bara. Vad är det värsta som kan hända?

Vill du ha champagne, se till att få champagne!

Men. Återigen detta men. Jag är inte du. Jag vill inte på något sätt predika. Bara kanske väcka dig lite. Om du nu vill väckas? Jag menar om du är nöjd. Då är ju allt som det ska vara. Men. Men om. Men om du har en liten gnagande känsla av att livet skulle kunna vara något mer, det är då jag vill trycka på att…ja det kan det…och det är bara DU som kan ändra på det. Vill du ha champagne, se till att få champagne!

Det kommer alltid att finnas folk som vill sätta dig på plats, som vill skaka om dig så att champagnen blir avslagen och bubblorna försvinner. Det är upp till dig om du ska tillåta det eller inte.

Låt oss peka finger åt jantelagen.

Så ska vi komma överens om att nu kör vi? Låt oss ge blanka fan i vad folk ska tycka. Låt oss peka finger åt jantelagen. Låt oss göra något oväntat. Något som vi aldrig har gjort förut. Något spontant. Låt oss omge oss med folk som tillför en känsla av bubblande champagne!

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig. Aldrig någonsin. Inte någon endaste gång har ångrat något jag har gjort, men flera gånger (fler än vad som är sunt) har ångrat det jag inte har gjort. Varför sade jag nej när jag ville säga ja? Troligtvis för att (jag trodde) det förväntades av mig. 

Jag tänker hälla ut Ramlösan och fylla på med champagne.

Bara nu när jag sitter här och skriver känner jag hur pulsen höjs och hur det kittlar och bubblar av spänning…jag vill, jag kan och jag ska. Jag ska gå emot strömmen och följa mitt hjärta. Lita på mitt hjärta. Jag ska fylla varje dag med mening. Min mening. Varje dag ska bubbla som champagne. I det lilla och i det stora. Jag ska släppa in det positiva och stänga ute det negativa. Hälla ut Ramlösan och fylla på med champagne.

”Hm, du verkar lite negativ och avslagen, vet du vad, keep on moving.”  

”Oj vad det sprakar om dig, du verkar spännande, ska vi ta en fika?”

Min favoritdikt säger mycket tycker jag:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Dikten kommer ur Sånger om kärlek och är skriven av  Eeva Kilpi.

När jag läser den känner jag bubbel ända ut i fingerspetsarna. Där snackar vi champagne. Känslor. Livet.

Så för att sammanfatta det hela.

Mitt nyårslöfte är att släppa in bubblorna. Låta det spraka. Jag vill känna. Leva. Vara i nuet och i alla sprickorna där emellan. Lära känna nya spännande människor. Uppskatta och ta vara på de människor och relationer jag redan har. Ta vara på nuet. Åka till platser jag aldrig tidigare har besökt. Kasta mig ut. Säga till någon jag aldrig tidigare har pratat med: ”Du verkar kul, jag har ingen aning om vem du är, men du verkar spännande, låt oss bara vara och stanna i känslan. Nuet. Låt oss glömma förut och sedan.”

Nu korkar vi upp. Säger ja till till livet och bubblorna. Skål ta mig fan!

Har du något nyårslöfte? Skriv gärna en kommentar och berätta!

Over and out!