2855

Litauisk kroppkaka och öl med sugrör

Den botaniska trädgården här i Palanga är mycket fin. Grön och lummig och med allt som hör en botanisk trädgård till.

Grönt, lummigt och lite magiskt.

Lite här och där hittar man trivsamma bänkar där man kan sätta sig ner och filosofera, om man nu känner för det. Allt är liksom inbäddat i grönska och blommor.

Dessutom finns det små sjöar med vita välvda gångbroar över. Rätt vad det är kommer ett brudpar som tar sina bröllopsfoton just på en sådan bro. I sjön simmar svanar som gör det hela ännu mer stämningsfullt.

Botaniska trädgården, med en av sina broar.

Brudparet

Mitt i parken tornar bärnstensmuséet upp sig. Det är en magnifik vit byggnad. Just när jag är i färd med att fotografera den öppnar sig himlen. Det är som om någon tryckt på en knapp. Regnet fullkomligt vräker ner.

Bärnstensmuseet

Här kom regnet.

Jag springer och tar skydd under ett träd för sådana finns det ju gott om i en botanisk trädgård. Sedan kommer åskan. Blixtarna lyser upp hela himlen och de öronbedövande knallarna som följer får mig att hoppa högt.

Någonstans ekar en röst i mitt huvud ”Elin man ska inte stå under träd när det åskar”. Nu är det ju inte så mycket att göra åt saken, det finns liksom ingen bil att hoppa in i. Inga gummidäck som kan rädda mig.

Jag står där tappert i säkert tjugo minuter innan jag ger upp och trotsar ovädret. Jag har såklart inget paraply och bara en tunn klänning. Dyngsur och kall kommer jag tillbaka till hotellet. Jag hinner knappt in genom dörren innan det slutar regna. Typiskt.

Ombytt och med mitt nu nyinskaffade paraply i beredskap ger jag mig så iväg för att testa Didžkukuliai (Zeppelinare), Litauens svar på kroppkaka och även deras nationalrätt. Jag hittar ett trevligt ställe och slår mig ner. Då börjar regnet vräka ner igen, men jag bryr mig inte. Jag sitter i tryggt förvar under restaurang Monikas verandatak.

In kommer först min stora efterlängtade öl, med ett sugrör i. Tja, varför inte, konstigare saker har väl hänt.

Öl med sugrör.

Maten kommer in och det ser väl ut ungefär som en kroppkaka fast med en annan form och större.

Så till betyget då. Under den här resan kommer jag att betygsätta mat och dryck som jag äter/dricker och som är typisk för det land jag besöker. Skalan kommer att vara från ett till tio, där ett är kräkäckligt och tio är to die for.

Sedan har jag funderat över om jag ska ta hänsyn till saker som till exempel hur hungrig jag är. Det kan ju påverka bedömningen en del. Nej, det blir för komplicerat. Maträtten/drycken kommer att bedömas efter hur den smakar vid det speciella tillfället utan hänsyn till yttre faktorer.

Didžkukuliai får en sjua. Ja, så gott är det faktiskt. Nu har ju jag bara ätit kroppkakor en gång i Sverige men måste ändå säga att detta slog den upplevelsen.

För att försöka beskriva Didžkukuliai är det som en stor degig potatisklump med någon slags köttfärslimpa i. Allt ligger i en ljuvlig gräddsås med stekt fläsk. Tro mig, det är godare än vad det låter.

Didžkukuliai: Sept points

Nu är jag stolt ägare av en biljett till Riga. Bussen avgår imorgon klockan 11.15. Jag har hört en massa om hur krångligt det ska vara att ta sig härifrån till Riga. Internetbokningar hit och dit och att bussarna går ifrån Klapeida och inte Palanga. Dessutom ska det kosta en hel del.

Jag tog därför mitt nya fina paraply och gick till busstationen för att reda ut det hela. Där satt en dam som inte kunde engelska, men hon förstod buss och hon förstod Riga. Allt jag behövde göra var att punga ut med 160 kronor. Tänk vad lätt det kan vara när det inte är svårt.

Over and out.