2473
Svetten rinner ner längs ryggen, håret klibbar i ansiktet och det enda jag hör är mina egna tunga flåsande andetag. Det är brant uppför, riktigt brant. För varje steg jag tar i den lösa lavasanden glider jag ohjälpligt ett halvt tillbaka. Skorna fylls av sand och de sju till åtta kilo jag har i ryggsäcken känns mer som tjugo. Jag fokuserar. Ett steg i taget. Ett tydligt mantra ekar i huvudet: ”Du är starkare än du tror, lita på kroppen, du klarar det här, ingen jädrans vulkan kan stoppa dig!”
Jag landar i Guatemala city utan att egentligen veta något alls om Guatemala och utan en susning om vad jag kommer göra den närmaste tiden. Det föll sig så in att den billigaste flygbiljett som jag kunde hitta från Havanna var just hit. Jackpot, tänkte jag, då jag mestadels hade hört positiva saker om detta land.
På mitt hostel pratar jag lite med en ryska och en amerikan som följande dag ska bestiga vulkanen Acatenango, närmare 4000 meter hög.
”Vill du haka på?”
”Tja, varför inte”, svarar jag.
Det blir budgetvarianten där man får bära all sin packning själv, inklusive tält. Sju till åtta timmars hike den första dagen, hur jobbigt kan det vara, tänker jag och slänger ner min stora kamera och lite annat smått och gott man kan tänkas behöva, som till exempel fyra liter vatten. Väskan känns ändå relativt lätt, jag är ju van vid cirka tjugo kilos packning. Piece of cake, tänker jag.
Inte ska jag behöva nån jäkla käpp för att gå uppför ett berg
Vi tar oss till den lilla staden Antigua och därifrån blir vi körda en bra bit innan vi kommer till själva utgångspunkten för vandringen. Där står en kvinna och säljer vandringsstavar i trä. Hon hävdar bestämt att jag behöver en sådan. Inte ska jag behöva nån jäkla käpp för att gå uppför ett berg, tänker jag, men köper till sist en för att få slut på tjatet.
Underbara, underbara kvinna, jag kommer för evigt vara dig tacksam!
Vanligtvis när man gör en hike uppför (i alla fall de jag har gjort) börjar det lite lätt för att sedan stegvis bli brantare. Men icke sade nicke, så är inte fallet här, det är pang på och rakt in i väggen direkt. Och underlaget är rent ut sagt för djävligt, jag sjunker ner i den mjuka, mörka lavasanden och halkar och glider både hit och dit.
Smått panikartat hinner jag tänka shit, åtta timmar till av det här, vad har jag gett mig in på
Guiden verkar helt oberörd och jag kämpar för att hålla jämna steg. Solen gassar, pulsen stiger och svetten rinner. Endast femton minuter har gått och smått panikartat hinner jag tänka shit, åtta timmar till av det här, vad har jag gett mig in på. Att göra det här bara några veckor efter att ha legat på sjukhus med denguefeber kanske inte var den bästa idén.
Plötsligt stannar guiden och jag inser att de flesta andra i gruppen är utom synhåll. Jag som vanligtvis avskyr när folk går långsamt så att man måste vänta på dem känner nu bara tacksamhet då de ger mig en chans att få hämta andan lite. Söla på bara tänker jag.
De stackarna som hamnat på efterkälken är det däremot mer synd om, för så fort de hunnit ifatt säger bara guiden ”vamos” och så är vi på det igen, ingen vila för dem inte. Det gör mig ännu mer motiverad att hålla farten uppe.
Det finns inte tid till några foton här inte
Nu kanske du undrar om det är vackert och hur utsikten är. ”Utsikten? Inte fan vet jag”, blir då mitt svar. Och kameran, den ligger där i väskan som en tung klump och liksom hånskrattar åt mig. Det finns ingen tid till några foton här inte. Här gäller det bara att kötta på.
Höger fot, vänster fot, tryck ner käppen, och sedan samma sak igen och igen. Jag hittar någon slags rytm och litar till min mentala styrka. Det mesta handlar om inställning. Några ger upp och vänder om. Aldrig att jag ger upp!
Plötsligt börjar det ösregna. So what? Jag har ändå bestämt mig. Jag ska upp för den här satans vulkanen till vilket pris som helst, så är det bara. Inget kan stoppa mig. Dessutom svalkar regnet lite.
Vi stannar till för lunch. Eftersom vi valt budgetvarianten innebär det en smörgås som numera mest liknar en hopklämd svettig degklump, men åh vad den smakar ljuvligt. Jag dricker glupskt av mitt tunga vatten, både eftersom jag är oerhört törstig men också för att väskan ska bli lite lättare.
Det slutar regna och solen tittar fram igen.
Plötsligt kan jag andas normalt och jag går med ny energi och kraft
Efter lunch blir allt plötsligt lättare. Vi har nu kommit till ett ännu brantare parti men det innebär också att stigen slingrar sig som en serpentinväg i stället för rakt uppåt. Plötsligt kan jag andas normalt och jag går med ny energi och kraft. Och utsikten, den mina vänner, är alldeles alldeles underbar!
Framme vid baslägret ser vi solen gå ner och med den försvinner också värmen. Jag är tacksam för mitt varma ombyte.
Det dundrar till och min första tanke är att det har börjat åska. Det har det inte. Det är vulkanen Fuego som får ett utbrott. Röd lava sprutar rakt upp med en väldig kraft för att sedan rinna ner längs vulkanens sidor. Vackert. Mäktigt. En våg av lyckorus går genom hela kroppen och tröttheten är som bortblåst.
Vi avslutar kvällen med varm choklad och grillade marshmallows runt lägerelden.
Några vägrar att klättra ett steg till
Klockan fyra nästa morgon fortsätter vi vandringen mot toppen. Vi får inte med oss alla, några vägrar klättra ett steg till och andra känner av höjden och stannar därför kvar i lägret medan vi andra kämpar vidare. Det här är den brantaste delen och jag är tacksam över att kunna lämna packningen i lägret. Något jag däremot inte lämnar kvar är vandringsstaven, den släpper jag inte ifrån mig i första taget.
Det är riktigt tufft och musklerna bränner men efter en och en halv timme är jag uppe och det är så värt det! Högt ovan molnen njuter jag av soluppgången och den vackra vyn.
Sedan är det bara nerför, vilket känns i knäna. Trött men nöjd med mig själv kommer jag tillbaka till Antigua där jag bara slappar resten av dagen.
Åker du till Guatemala tycker jag att det här är något du definitivt ska göra. Det är rätt så tufft men absolut värt det! Dessutom kan du ju alltid uppgradera så du slipper bära all packning själv och får något lyxigare än en sladdrig degklump till lunch. Och du, glöm för allt i världen inte att köpa dig en vandringsstav!
Over and out
Fasen vad fräckt!
Åh det här skulle jag vilja göra! Men visst finns det ganska många vulkan-hikes i Guatemala? Vilken ska man välja? Är den här ”bäst”?
Ja, gör det Gunilla! Det är en magisk känsla när man står där uppe på toppen. ?
Helt rätt, det finns flera vulkaner att bestiga i Guatemala. Om det här är den bästa eller inte törs jag inte svara på. Den är dock väldigt populär. Mycket på grund av att du både ser och hör den aktiva vulkanen Fuego. Nu hade jag en otrolig tur då den fick utbrott så pass ofta och sikten var klar. Hoppas att du kommer dit och får uppleva det på egen hand! ?