1745

3 januari 2016

King Hussein Bridge som är en av gränsövergångarna mellan Jordanien och Israel har rykte om sig att kunna ta hur lång tid som helst att passera. Jag tänker ändå ge det en chans. Tid har jag gott om.

Efter att ha stannat mycket längre än vad jag har tänkt mig i Amman är det dags att röra på sig igen. Eftersom jag känner att jag inte är klar med Israel bestämmer jag mig för att via gränsövergången vid King Hussein Bridge ta mig tillbaka till Jerusalem.

Rådet jag får är att vara vid gränsen innan de öppnar klockan åtta på morgonen eftersom det kan ta hur lång tid som helst på grund av långa köer och hårda säkerhetskontroller. Jag har hört historier om personer som har suttit i timmar och blivit utfrågade om allt mellan himmel och jord. En kille jag pratar med berättar att det tog honom sju timmar att ta sig från Jordanien in i Israel via King Hussein Bridge.

Äh tänker jag, eller som jag sade när jag var liten ”ingen fala, det ånar sig”.

Så här får jag i alla fall hela proceduren förklarad för mig:
Först ska väskorna kontrolleras, sedan är det passkontroll som kan ta väldigt lång tid på grund av mycket folk och långa köer. Du ska också betala en avgift för att lämna landet. Därefter hoppar du på en buss som tar dig över King Hussein Bridge till Israels gräns. Bussen åker inte förrän den är full.

Är de inte nöjda med svaren får du följa med till ett rum där utfrågningen kan pågå i timmar

Väl över på andra sidan är det en väskkontroll igen. En noggrann sådan där allt plockas ut och gås igenom. Sedan kommer du till passkontrollen där de frågar ut dig om allt möjligt. Är de inte nöjda med svaren får du följa med till ett rum där utfrågningen kan pågå i timmar.

Så här går det till för mig:
Jag ser till att vara där strax innan åtta. Det är inte en enda människa där. Väskan på bandet. Check. Passkontroll. Check. Betalar avgiften. Check. Under tiden har fem andra sömndruckna människor anlänt.

Jag går ut till bussen som för övrigt är enorm. Shit tänker jag, nu lär jag få vänta i en evighet, det kommer ju ta ett bra tag innan det här åbäket fylls upp. Två minuter senare rullar vi iväg, det är bara jag och de fem andra i bussen. Flyt, tänker jag.

Jag väntar mig nästan att någon ska ryta stopp och trycka upp ett stort jäkla vapen i ryggen på mig

På andra sidan har det hunnit bildats en liten kö. Var de människorna kommer ifrån har jag ingen aning om, men turen är med mig och kön tar bara några minuter.

Så är det då dags för den beryktade väskkontrollen. Jag lägger väskan på bandet och går igenom spärren, jag ser de flesta andra få sina väskor genomrotade. Ingen säger något till mig så jag plockar upp min väska och går vidare. Jag väntar mig nästan att någon ska ryta stopp och trycka upp ett stort jäkla vapen i ryggen på mig, vapen är ju något som alla tycks bära på här, men inget händer.

Vid passkontrollen möts jag av en man med en mycket bister uppsyn. Jag ska nog kunna charma honom tänker jag. Han ställer en hel del frågor och verkar inte alls särskilt intresserad av att bli charmad, men efter cirka tio minuter anar jag i alla fall ett litet leende i ena mungipan och hör honom säga ”välkommen till Israel”.

Allt som allt tar det mig knappt fyrtio minuter. Ingen fala, lätt som helst ju 🙂

Over and out