2588

Det är ju inte alla som kan säga att de har haft denguefeber och legat nio nätter på sjukhus i Kuba, men det kan jag. Det är väl en av de saker jag inte direkt skulle rekommendera och inget som du behöver lägga till på en eventuell bucket list.

Att dessutom befinna sig i ett land utan ett öre på fickan och utan möjlighet att få tag på några pengar är en annan erfarenhet man kan klara sig utan. Å andra sidan, inget ont som inte för något gott med sig. Det visar sig ligga mycket sanning i det.

Allting börjar bra på flygplatsen i Santo Domingo (Dominikanska Republiken) där jag smidigt kan köpa mitt turistkort till Kuba för en femtedel av vad det skulle ha kostat mig i Sverige. Jag får i mig lite mat och hittar sedan en bänk, om än en hård sådan, där jag lyckas få mig några timmars sömn. Eftersom mitt flyg går tidigt på morgonen tillbringar jag natten på flygplatsen.

Har du med dig dollar får du betala en straffavgift på minst tio procent varje gång du växlar

Jag har för tillfället inga pengar på mitt kort då jag oväntat fick en massa reserverade belopp från diverse flygbolag som jag försökte boka med utan framgång. Tanken var annars att ta ut pengar och växla till euro som är en bra valuta att ha med sig till Kuba. Har du med dig dollar får du betala en straffavgift på minst tio procent varje gång du växlar.

Allt jag har med mig är således fyrtio dollar men jag har gjort lite research och mitt kort bör fungera även i Kuba. Det löser sig alltid på något sätt tänker jag. Vilket det mycket riktigt gör också, men kanske inte riktigt på ett sätt jag har kunnat föreställa mig, utan på grund av att jag har turen att träffa riktigt godhjärtade och hjälpsamma människor.

Hur som helst, jag landar i Kuba och går direkt och växlar in mina fyrtio dollar som kommer räcka till en natts boende och typ halva taxiresan in till stan. Jag frågar därför första bästa person om vi möjligtvis kan dela en taxi. Det kan vi.

Vi åker till Casa Raquel där Mia, som personen heter, och hennes dotter har bokat boende. Raquel har fullt men hon trollar fram ett rum/lägenhet åt mig hos grannen. 

Sedan börjar då jakten på pengar, dessvärre utan framgång

Sedan börjar då jakten på pengar, dessvärre utan framgång. Jag provar bankomater, banker och även några hotell. En portier på ett av hotellen gör allt för att hjälpa mig. Han föreslår att jag ska göra ett sista försök på ett ställe i andra delen av stan, där bör det funka säger han. Det är bara det att jag inte har pengar till taxi som kostar 20 cuc, cirka 160 kr, tur och retur. Han förklarar då hur jag kan ta en taxi colectivo dit och tillbaka för fyra, ja du läste rätt, fyra kronor. Det kan till och med jag undvara. Jag måste dock prata spanska för att lyckas få det priset så vi övar ett tag på vad jag ska säga.

Jag lyckas stoppa en gammal amerikanare och rabblar, hyfsat stolt över mig själv, upp mina inövade fraser.

För en stund glömmer jag helt bort mina pengabekymmer och bara njuter av att åka genom ett vackert Havanna i en turkos bil från 50-talet

För en stund glömmer jag helt bort mina pengabekymmer och bara njuter av att åka genom ett vackert Havanna i en turkos bil från 50-talet. Jag känner hur jag längtar efter att få utforska den här staden som jag redan har förälskat mig i.

Tyvärr får jag återvända tomhänt och jag tvingas inse att jag befinner mig i Kuba utan pengar och utan möjlighet att få tag på några.

Tillbaka hos Raquel föreslår Mia Western Union, någon i Sverige kanske kan skicka över pengar till mig. Jag går tillbaka till hotellet där den hjälpsamma portieren ordnar så att jag får tillgång till wifi (endast avsett för gäster) för en stund. Jag kontaktar min bror och snäll som han är lovar han att skicka över pengar så fort kontoren öppnar. Vilken lättnad.

Kön tar över en timme men vad gör det, inget kan påverka mitt humör nu, snart har jag pengar

Nästa dag går jag glad i hågen och med lätta steg till Western Union för att äntligen hämta ut mina pengar. Kön tar över en timme men vad gör det, inget kan påverka mitt humör nu, snart har jag pengar.

En enda mening förändrar allt.

”I am sorry, but the only country you can send money to Cuba from is USA”

Jag går tillbaka till hotellet, ber om att få använda internet igen. Min bror har ägnat timmar åt att på något sätt kunna skicka pengar men fått samma svar som jag, det går inte till Kuba.

Som en sista utväg bokar jag en tur- och returbiljett till Mexiko

Som en sista utväg bokar jag en tur- och returbiljett till Mexiko för att hämta ut pengar. Att jag befinner mig i Kuba just nu beror till stor del på att Rolling Stones har en gratis konsert i Havanna och jag kommer åka direkt till flygplatsen efter konserten för att ta ett tidigt morgonflyg och sedan vara tillbaka i Kuba samma kväll.

Mina pengar är nu helt slut och Mia erbjuder mig att sova i deras rum. Hon och dottern delar säng och jag får ta den andra. Jag är enormt tacksam. Vilken tur att jag frågade just Mia om vi kunde dela taxi från flygplatsen. 

Så är det då äntligen dags för den efterlängtade Stones-konserten. Mia och dottern Ines ska också dit. Vi är där mitt i natten för att börja köa. Framåt förmiddagen börjar jag känna mig lite konstig men tänker att det nog bara är värmen. Det är riktigt hett.

Det visar sig att mitt blodtryck är väldigt lågt

Någon gång under eftermiddagen lämnar jag kön och sätter mig under ett träd för lite skugga. Jag känner mig yr och lite illamående. Mia tvingar med mig till ett av sjuktälten. Det visar sig att mitt blodtryck är väldigt lågt. Jag får någon medicin och tänker att vad skönt nu blir det bra.

När grindarna öppnas och folk rusar in mår jag fortfarande konstigt, men jag rycks med och springer som en galning och lyckas ta mig igenom avspärrningarna och in i vip-området och hamnar längst fram vid scenen.

Det är fortfarande flera timmar tills konserten börjar och spurten, värmen och trängseln gör inte att jag känner mig bättre. Jag kämpar tappert men inser till slut att jag måste ta mig bakåt för lite andrum. Det är nästintill omöjligt, det är packat med folk.

De tror att jag är uttorkad och har fått värmeslag

När jag efter mycket om och men äntligen hittar en liten öppen plätt lägger jag mig ner och allt blir suddigt. Jag vet inte hur lång tid som går innan jag hör röster som frågar om jag är okej. De tror att jag är uttorkad och har fått värmeslag. Jag får vatten och de häller även en del över mig. Det får mig att kvickna till. Några kommer med en bår för att ta mig till sjuktältet. Jag vägrar bäras på en bår och förklarar att jag mår bättre nu. De säger att jag ändå måste följa med för en koll och att de sedan kommer hjälpa mig tillbaka.

”Ja, ja okej då, men jag går själv i så fall”

Lite vingligt, men på egna ben, blir jag ledd av någon med en tjutande siren i handen. Överdrivet tänker jag, jag mår ju bra nu.

Jag gör ett tappert men misslyckat rymningsförsök

Jag får dropp och plötsligt som från ingenstans börjar jag frysa. När de tar tempen på mig visar det sig att jag har drygt fyrtioen grader och plötsligt är det inte tal om att få gå tillbaka till konserten. Jag ser allvaret och oron i deras ögon. De säger att jag måste till sjukhus genast. Jag får panik och vill inte ta in vad de säger, jag ska ju se Rolling Stones. Jag gör ett tappert men misslyckat rymningsförsök.

Konserten har börjat och jag ber om att få ligga kvar ett tag så att jag åtminstone kan lyssna. Svaret blir nej.

Till tonerna från Out Of Control körs jag iväg i ambulans

Till tonerna från Out Of Control körs jag iväg i ambulans.

När jag bäddas ner i sjukhussängen mår jag så dåligt att jag inte orkar bry mig om Stones längre. Det känns på ett sätt rätt skönt.

Jag befinner mig på ett sjukhus långt utanför centrala Havanna där de har en specialavdelning för tropiska sjukdomar. Efter att de får höra att jag kommer från Dominikanska republiken misstänker de att jag har zika, vilket än så länge inte finns i Kuba (något enstaka fall bara).

Nästa dag kommer Raquel och Mia och hälsar på mig. De har haft besök från myndigheter, pressen och någon saneringsfirma. Lägenheten plus hela gatan utanför har sprejats mot mygg och alla som befann sig på samma flyg som jag har kontaktats för att vara beredda på att testas. Världens kalabalik tydligen.

De vill hålla kvar mig ett tag för observation och för att kunna ge mig dropp

Nu visar det sig dock att jag inte har zika utan denguefeber. Jag får höra att jag troligtvis kommer kunna lämna sjukhuset om några dagar. De vill hålla kvar mig ett tag för observation och för att kunna ge mig dropp.

Jag blir inte bättre, bara sämre. Det visar sig att jag har lyckats få den variant av dengue som endast fem procent får och då är det sådana som redan haft sjukdomen en gång redan. Troligtvis har jag haft dengue när jag var liten och bodde i Kenya. Första gången behöver man inte få andra symptom än feber.

Tydligen läcker både vatten och blod ut i kroppen på något sätt

Jag får obeskrivliga smärtor i magen, vatten i lungorna och jag mår ständigt illa. Tydligen läcker både vatten och blod ut i kroppen på något sätt. Jag förstår inte riktigt när de förklarar. Blodtrycket är så lågt att jag svimmar när jag försöker ta mig till toaletten. Men läkarna är bra och alla är snälla. Tur i oturen att jag blev sjuk just i Kuba.

Jag missar ju mitt flyg till Mexiko och har därför fortfarande inga pengar, som tur är täcker försäkringen hela sjukhusnotan som blir dyr. Jag blir kvar hela nio nätter och missar även mitt flyg till Jamaica som avgår samma dag som jag skrivs ut. Försäkringsbolaget köper en ny biljett till mig men det flyget avgår inte förrän om tre dagar.

Raquel säger gång på gång att jag inte ska oroa mig. Hon besöker mig flera gånger. Eftersom hon inte har någon egen bil lånar hon sina vänners bil. Hon säger att ingen ska behöva ligga på sjukhus utan att få besök från vänner eller familj. Det värmer otroligt mycket!

Dagen då jag äntligen får lämna sjukhuset lyckas hon inte få tag på någon bil men ordnar en taxi som hon betalar. Sedan bor jag tre nätter gratis hos henne. Hon bjuder på frukost, lunch och middag och betalar sedan min taxi till flygplatsen.

Jag förklarar att jag kommer komma tillbaka efter Jamaica och betala tillbaka allt. Det behöver du inte alls göra svarar hon. Jag hjälper dig eftersom du är i en svår situation, i framtiden kanske jag behöver hjälp och då hjälper förhoppningsvis någon mig på samma sätt. Om vi alla tänker så blir världen en bättre plats. Word! 

Självklart åker jag ändå tillbaka till Kuba så att Raquel kan få sina pengar men också för att se mer av detta underbara land.

Inget ont som inte för något gott med sig

Efter den här upplevelsen kommer jag även i fortsättningen ha kvar min starka övertygelse om att allting löser sig. Kanske inte alltid på det sätt du tror, men på något sätt.

Som jag skrev i början: inget ont som inte för något gott med sig.

Trots allt strul med pengar och den långa sjukhusvistelsen känner jag mig lyckligt lottad. Allt skit har fört med sig det otroligt positiva i att få träffa dessa fantastiska människor som har gjort allt för att hjälpa mig. Det ger mig en stark känsla av tro på mänskligheten och framtiden. En känsla som jag inte hade velat vara utan.

Over and out