2262
Jag ligger på stranden i Negril, Jamaica, med en iskall Red Stripe och blickar ut över det vackra kristallklara Karibiska havet. Eftermiddagssolen värmer skönt och livebandet som står för dagens reggae fullbordar känslan av Jamaica.
Jag är mätt och belåten efter att ha ätit en stor nygrillad hummer. Skulle jag ändå bli sugen på något mer kan jag alltid köpa mig en patty av The patty man som kommer förbi då och då med sin cykel fylld med mumsiga patties och kokosbröd.
Förutom Red Stripe är det rom som gäller här. Rom blandat med gingerbeer är min nya favorit. Ingefära ska ju vara nyttigt också och jag tänker att det liksom balanserar upp och neutraliserar allt romdrickande.
Bor gör jag på Roots Bamboo som ligger på stranden och som tillsammans med Bourbon Beach är det ställe som oftast står för kvällens underhållning i form av olika reggaeband som uppträder.
Folk dansar/twerkar som galna på gatan
En kväll blir jag medbjuden av en av alla rastas till en gatufest (block party) mitt ute i ingenstans. Där har de ett sound system som heter duga. Dance hall och ragga fullkomligt dånar ut ur de enorma högtalarna, som är uppställda som stora väggar, och folk dansar/twerkar som galna på gatan.
Det är endast jamaicaner där så jag sticker ut lite kan man lugnt säga. Det är en häftig upplevelse som jag är glad att jag får vara med om.
Apropå musik finns den en låt jag inte kan få ut ur skallen. Jag kommer inte kunna höra den utan att tänka på Jamaica, man hör den överallt här. Är du nyfiken kolla in musikvideon här.
En av dagarna i Negril tar jag mig till den kända baren Rick’s Cafe för att kolla på solnedgången och våghalsar som hoppar och dyker från klipporna. Det är väl värt ett besök.
Det är lågsäsong och därför ingen trängsel på den drygt elva kilometer långa stranden
Det är lågsäsong och därför ingen trängsel på den drygt elva kilometer långa stranden, 7 mile beach. Turisterna är i minoritet. Det är betydligt fler locals, varav en och annan beach boy, nja nu ljög jag allt lite, en och annan är en kraftig underdrift.
Deras mål är att ragga upp någon vit kvinna med pengar. Hur kvinnan ifråga ser ut verkar vara högst sekundärt.
Jag ser den ena gamla skatan efter den andra gå och tuppa sig (eller kanske hönsa sig) bredvid en ung betydligt snyggare jamaican som lätt kunnat vara deras barnbarn.
Nu gör ju var och en precis som de vill och så länge båda parter verkar nöjda med arrangemanget, vilket de gör, stör det inte mig. Även om det får mig att fundera över saker som varför det ska behöva vara så snedfördelat i världen (nu pratar jag inte utseende utan pengar) men det får bli ett helt annat inlägg.
”Nej tack jag vill inte vara din ’special’ friend”
Tilläggas bör att när det kommer till mig själv vill jag hemskt gärna bli lämnad ifred. Efter att den första dagen ha upprepat frasen ”Nej tack jag vill inte vara din ’special’ friend” så många gånger att jag känner mig som en upphakad LP-skiva verkar de flesta i alla fall fatta och lämnar mig ifred resten av dagarna och jag kan i lugn och ro njuta av mitt strandliv.
Efter tio dagar känner jag mig rätt klar med Jamaica och jag längtar efter att få strosa runt på Havannas gator. Denna gång utan pengastrul och denguefeber från hell, läs mer om det här.
Nu jäklar har jag laddat upp med dollar. Efter att ha varit på säkert tjugo olika växlingskontor i Kingston och på var och en av dem fått svaret ”sorry we’re out of euros” får dollar duga. Vad som helst känns bättre än inga pengar alls.
Så till sist, tack Jamaica för den här gången, men nu måste jag lämna dig. Mitt hjärta klappar nämligen lite extra hårt för Kuba…och det sägs att man ska följa sitt hjärta.
Over and out
Takk for en fin blogg og et nyansert innlegg om Jamaica 🙂
Tack så mycket Hedda! 🙂
På något underligt sätt har jag helt missat din kommentar.