2800

Bolivia…salt, snö och dynamit

onsdag 12 maj 2010

Efter att ha promenerat över gränsen mellan Peru och Bolivia och fått ännu en stämpel i mitt snart fulla pass beger jag mig med buss vidare mot La Paz, världens högst belägna huvudstad.

La Paz, Bolivia

Den smala serpentinvägen lämnar inte mycket utrymme för möten och omkörningar men det verkar inte vara något som registreras av lokalbefolkningen, de kör som om de vore ensamma på vägen.

Den närmaste vägen till La Paz inkluderar en färjetur över Titikakasjön.

Att kalla den en färja är att ta i, det är snarare en skraltig gammal pråm som tar bussen över till andra sidan. Själva får vi ta oss över i en liten utombordare som fylls till bredden och lite därtill. Det tar sin tid att komma över, men över kommer vi och till min glädje även bussen.

La Paz är en pulserande stad med mycket liv och rörelse både dag som natt. Dagarna kan man lätt få att gå, staden är stor och det finns mycket att se. Att få nätterna att gå är heller inget svårt. Precis som i övriga Sydamerika är det ingen idé att gå ut på krogen förrän tidigast tolv och klubbarna stänger när det ljusnar.

Bolivia har mer att erbjuda

Bolivia har mer att erbjuda och från La Paz åker jag vidare med buss och tåg till Uyuni. ”Staden” består i stort sett utav några byggnader mitt ute i ödemarken. Inte mycket att se men det är utgångspunkten för ett fyra dagar långt äventyr genom Bolivias vackra natur.

I en fyrhjulsdriven Land Cruiser tar vi oss över den berömda saltöknen vidare till de fantastiska rosa och gröna lagunerna. Vi åker förbi vulkaner, sjöar med flamingos, kokande varma källor och höga bergspass på 5000 meter. Det är nästintill obeskrivligt vackert.

Den rosa lagunen, Bolivia

Laguna Verde, Bolivia

Varma källor, Bolivia

Bolivia

Bolivia

Bolivia

Salt Flats, Bolivia

Salt Flats, Bolivia

En av dagarna kör vi genom ett landskap täckt av decimeterdjup snö. Vi stannar och gör snöänglar och har snöbollskrig. En märklig känsla.

Första natten bor vi på ett hotell helt gjort av salt.

Vi sover i saltsängar, sitter på saltstolar och äter vid saltbord. Alla ställen vi bor på är simpla och utan värme. Det är bara att klä på sig allt man har i ryggsäcken. Jag sover i tre par byxor, fyra par tröjor (varav två gjorda av Alpacaull), vantar och mössa plus att jag har en tjock sovsäck, trots det vaknar jag av att jag fryser!

Nästa stad vi besöker är Potosi som bland annat är känd för sina silvergruvor. Förr använde de slavar som arbetskraft och miljontals människor dog i gruvorna. När de väl började arbeta där såg de aldrig mer dagsljus, de var fast i mörkret och dog ofta unga i den farliga miljön.

Jag får skriva på ett papper där jag informeras om farorna och att jag gör det på egen risk

Efter ett kort övervägande bestämmer jag mig för att göra ett besök i gruvorna. Jag får skriva på ett papper där jag informeras om farorna och att jag gör det på egen risk.

Jag köper upp mig på saker som dynamit, tobak, kokablad och 95% sprit för att kunna ge som presenter till arbetarna. Nu kanske det inte låter som de mest hälsosamma presenter men det är vad de mest av allt vill ha/behöver. De måste själva stå för all dynamit de använder vilket är en dyr omkostnad för dem. Spriten dricker de på fredagar som en slags offerritual och tobaken och kokabladen håller dem igång.

Att vandra in i gruvorna med lera upp till vaderna och se och uppleva en liten del av en gruvarbetares vardag är en stark upplevelse.

Det är totalt becksvart i tunnlarna och luften är både tunn och full av damm. Jag har på mig munskydd för att filtrera bort det värsta. Gruvarbetarna tuggar upp en stor boll med kokablad som de använder som filter, hur mycket det verkligen hjälper är oklart men troligtvis inte så mycket.

Rätt som det är känner jag hur marken vibrerar och en dov knall hörs. Någonstans under oss spränger de nya gångar i jakt på silver.

På väg in i silvergruvan

Jag inne i gruvan, här kan jag fortfarande stå rakt

För att arbetarna ska få betalt måste de frakta ut minst 20 ton malm varje dag. De sliter som djur och får inte mer än 70 kronor per dag, de flesta dör dessutom unga.

Efter att ha vandrat runt i gruvan i någon timme är jag mer än nöjd och det är ganska skönt att komma ut i dagsljuset och få andas frisk luft igen.

Guiden visar mig slagghögen där allt grus som inte innehåller silver eller andra metaller hamnar. Den är nästan lika hög som berget som gruvan ligger i. Det är ett under att berget fortfarande står upp och en tidsfråga innan det kollapsar. Som sagt, en mycket osäker arbetsplats.

Det hela avslutas med att vi spränger dynamit på parkeringen.

När den fyra minuter långa stubinen är tänd väntar vi spänt på smällen.

Vi hinner inte mer än att gå till ett säkert avstånd innan den öronbedövande explosionen kommer, det har då gått exakt två minuter. Hmm, det får en återigen att fundera över säkerheten.

Efter några dagar i Potosi åker jag till Bolivias största stad Sucre som är landets officiella huvudstad. Där finns det massor av schysta restauranger och uteställen att välja bland. Det är i stort sett det jag gör där, äter gott (ibland mindre gott, men det är en annan historia) och festar nätterna långa.

Det är inte bara festande, jag gör faktiskt en dagslång vandring också. Efter att ha tillbringat de senaste tre till fyra veckorna på 2500-5000 meter över havet skuttar jag numera fram som en bergsget. Målet för vandringen är en bergshäll med dinosauriefotspår. 

Från Sucre flyger jag tillbaka till La Paz.

Jag är verkligen glad att jag kom till Bolivia, och Peru med för den delen, båda länderna har skilt sig en hel del från övriga Sydamerika. Det känns som att jag numera har en bättre helhetsbild av denna fantastiska världsdel.

Finns det något speciellt land som du vill läsa om i nästa veckas TillbakablicksTorsdag? Vilka länder som jag har besökt och därför kan skriva om hittar du här.

Over and out