Elin reser

TillbakablicksTorsdag – Kamelsafari i öknen, Indien del 5

618

lördag 17 oktober 2009
Jodhpur, den blå staden och kamelsafari i öknen

Jag tar mig fram på smala, skitiga gränder, den fräna lukten av ladugård kittlar i näsan. Det är tur att jag inte har bråttom. Det är inte lätt att hitta och det tar sin tid att tråckla sig förbi alla kor som trängs i gränderna. Marken är täckt av lös koskit. Det är svårt att hålla balansen, jag halkar och glider fram i mina flipflops. Fötter och smalben blir nedstänkta av bajs men jag behåller både fokus och balans.

Jag befinner mig i en av de gamla stadsdelarna i Jodhpur och försöker hitta ett guest house som tydligen ska ligga intråcklat här någonstans. Bakom mig har jag en 20 timmar lång tågresa så nu vill jag bara vara framme.

Svettig, trött och nedstänkt med bajs hittar jag till sist fram. Stället är fint och jag tar en efterlängtad dusch innan jag går upp till takterrassen där det finns en enkel restaurang som serverar fantastisk mat. Här sitter man, eller varför inte ligger, på vackra kuddar och äter medan man ser ut över stadens fort (Mehrangarh Fort) och den blåskiftande gamla stan. 

När man står där uppe på muren förstår man varför Jodhpur kallas för den blå staden

Fortet ligger högt uppe på en klippa och byggdes redan på 1400-talet. Åker du till Jodhpur skulle jag säga att det är ett måste att besöka fortet.

Man får gå runt i alla rum, gångar och torn och titta. Utsikten uppe från muren är outstanding. När man står där uppe på muren förstår man varför Jodhpur kallas för den blå staden. De flesta husen är blåmålade och när solen skiner på dem är det otroligt vackert. En blå skimrande stad.

Den dagen som jag ska vidare till Jaisalmer, för att bland annat åka på en kamelsafari, ringer väckarklockan redan halvfyra på morgonen. Det är mörkt och inte en människa ute på gatorna. Inte heller några rikshor. Hur jag ska hitta till tågstationen?

Till sist dyker det ändå upp en riksha och jag kommer till stationen i sista sekunden. Nu gäller det bara att hitta rätt perrong. När jag med andan i halsen försöker orientera mig märker jag till min glädje att tåget är försenat. Jag hinner till och med köpa mig en frukost.

Dammet ligger i drivor överallt, det är svårt att andas och det svider i ögonen

Efter cirka en timme på tåget börjar det damma något förskräckligt varpå alla fönster stängs vilket i sin tur leder till att det blir sjukt varmt. Dammet ligger i drivor överallt. Det är svårt att andas och det svider i ögonen.

När tåget närmar sig Jaisalmer kommer det på folk som gör reklam for olika hotell och på perrongen blir jag omringad av män som vill köra mig till olika ställen. Trots det tar det ett bra tag innan jag kommer fram till stället som jag vill bo på.

Ofta får man höra att det vandrarhem man har tänkt bo på är fullt, jättedyrt eller kanske till och med har brunnit ner

Man blir inte alltid skjutsad till rätt guest house, även om rikshaföraren säger att han vet vart han ska. Han kör en gärna till en släktings ställe eller någonstans där han får provision. Ofta får man höra att det vandrarhem som man har tänkt bo på är fullt, jättedyrt eller kanske till och med har brunnit ner.

Efter tredje eller fjärde försöket kommer jag äntligen rätt.

Jaisalmer är väldigt beroende av turister och det märks när man promenerar i staden. Alla små butiker och alla gatuförsäljare trängs med varandra och slåss om ens uppmärksamhet. Precis som Jodhpur har Jaisalmer ett fort, det ser ut som ett stort sandslott.

Jag måste säga att jag gillar Jodhpur bättre. Trots att det är en större stad är den mysigare och inte lika turistig.

Jag påbörjar en tre dagar lång kamelsafari i öknen

Dag två i Jaisalmer påbörjar jag min tre dagar långa kamelsafari i öknen. Efter en frukost bestående av banan- och syltmackor kommer en chaufför och hämtar mig. Vi åker cirka 4-5 mil ut i Tharöknen, mot Pakistans gräns. Amar, chauffören, sitter och beklagar sig över att priset för opium har gått upp så mycket de senaste åren.

Vi är lite tidiga och medan vi väntar på kamelföraren tar Amar tillfället i akt och sätter sig bakom en buske och skiter. När det är avklarat kastar han i sig en stor bit opium (efter att han först artigt har frågat om jag vill ha) som han sköljer ner med lite vatten.

Det blir bara jag och en till och sedan Meruka (kamelföraren) och hans åttaårige son.

Vi sitter upp på kamelerna och så bär det av ut i öknen. Efter ett tag stannar vi i en liten by för att låta kamelerna dricka. 

Sedan fortsätter vi rida genom öknen tills det blir dags för lunch. Vi stannar under skuggan av ett träd. Hettan är tryckande i solen men i skuggan är det riktigt behagligt. Vi bjuds på chai, och Meruka lagar grönsakschili och bakar chapati. Helt underbart gott!

På kvällen sitter vi i sanden och dricker kvällschai medan Meruka sjunger sånger

Det är riktigt lyxigt att ligga i skuggan och bli serverad mat. Meruka kämpar på med sina begränsade engelskkunskaper och förklarar så gott han kan om livet som kamelförare i öknen. 

Den tryckande värmen och den goda maten gör en sömnig och vi sover middag en stund.

På eftermiddagen tar vi sikte på nattlägret som ligger några timmar längre bort på en jättelik sanddyn. Att sitta på en kamelrygg och vagga fram mellan sanddyner och torra buskar är otroligt rofyllt.

På kvällen sitter vi i sanden och dricker kvällschai medan Meruka sjunger sånger. Solen lyser röd när den sakta sänker sig i väster. Det hela känns nästan overkligt.

 

Den tryckande hettan avtar, sanden blir sval och öknens alla dyngbaggar vaknar till liv

När mörkret faller blir det snabbt kolsvart och det finns inte mycket annat att göra än att krypa ner under filtarna och titta på stjärnorna. Där ligger jag mitt i öknen och tittar på en helt otrolig stjärnhimmel, jag har aldrig sett Vintergatan så tydligt förut. Den tryckande hettan avtar, sanden blir sval och öknens alla dyngbaggar vaknar till liv. De är överallt.

Vi vaknar tidigt och ser solen gå upp över sanddynerna. Meruka har vaknat till liv och sitter i skräddarställning vid brasan och kokar morgonchai. Han rostar mackor på ett galler över elden och kokar ägg.

Nattlägret packas ihop och vi sitter upp på kamelerna igen. Det känns lite i rumpan från gårdagen.

Efter några timmar hittar vi ett lunchställe. Nu kan vi proceduren: Chai, grönsakschili, chapati och sedan sova middag.

På eftermiddagen ökar vi tempot och kamelerna springer fram över sanden. Det skumpar rejält.

Det är verkligen lätt att tycka om Meruka, han verkar så sorglös på något sätt trots att vi får höra om hur tufft livet kan vara i öknen. När jag efter den tredje dagen är tvungen att säga adjö till Meruka och lillkillen känns det sorligt. Jag kommer sakna dem mycket och minnas dem där de satt på samma kamel och småpratade och sjöng tillsammans.  Jag ger pojken mina solglasögon och gissa om han blir glad. Han kommer att vara den tuffaste kamelpojken i hela Tharöknen.

Det här var en av höjdpunkterna i Indien och är troligtvis en sådan upplevelse man endast får en gång i livet.

Jag rekommenderar verkligen en kamelsafari om du är i norra Indien!

Nästa inlägg om Indien:

Varanasi & Agra, Indien del 6 – TillbakablicksTorsdag

Missa inte de tidigare delarna om Indien!

TillbakablicksTorsdag – Tamil Nadu, Indien del 1

TillbakablicksTorsdag – Kerala, Indien del 2

TillbakablicksTorsdag – Goa, Indien del 3

TillbakablicksTorsdag – en tågresa till Jodhpur, Indien del 4

Over and out

5 tankar om “TillbakablicksTorsdag – Kamelsafari i öknen, Indien del 5

  1. Dawan

    Oj vilken tur du hade för min kamelsafari var inte alls så där romantisk! Först betalade vi extra för ett privat tur men sen mötte vi upp 4 andra turister. Vi orkade inte bråka så vi lät bli. Jag tror att vi satt på kamelen i högst i 30 min sen var vi där vi skulle övernatta. Det var plast överallt och vi kunde se motorvägen därifrån. Suck! Men det var ganska trevlig ändå….

  2. Monica Alfredsson

    Hej Elin!
    Guesthouset du bodde på i Jodphur, var det bra? Vad hette det? Jag ska resa dit ( ensam) och söker ett bra ställe att bo på.
    Hälsningar Monica

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.