2177

Det är lätt att hamna i någon slags deppa-ihop-helt-känsla när man kommer hem efter att ha varit ute och rest en längre tid.

Det har hänt mig efter båda mina tidigare långresor. Den senaste gången så allvarligt att det kändes som om livet helt tappade sin mening. Ingenting kändes roligt och en smygande känsla av ångest kröp sig på och blev starkare för varje dag som gick.

Ska livet vara så? Har alla människor ångest över att gå till jobbet? Längtar alla människor bort? Vad är meningen med att hela veckan längta till helgen, längta till loven, längta till pensionen? Det är ju som om man längtar bort sitt liv.

Först när jag började tänka att jag faktiskt skulle kunna ge mig av igen kom hoppet tillbaka. Plötsligt hade jag ett mål. Dagarna fick en mening.

Jag längtade efter att få ge mig iväg igen och att få ägna dagarna åt att utforska, uppleva, fotografera och skriva.

När tanken väl slagit rot jag fick ny energi och all min fokus låg plötsligt på att ro det hela i land. Med en pirrande, förväntansfull glädje läste jag resetidningar och bloggar, tittade på kartor och drömde mig bort till fjärran länder, spännande äventyr och möten med nya intressanta människor.

Jag längtade efter att få ge mig iväg igen och att få ägna dagarna åt att utforska, uppleva, fotografera och skriva. Ingenting annat får mig att tappa känslan för tid och rum som när skriver.

Under min senaste resa, som jag precis har kommit tillbaka ifrån, var det en ny tanke som slog mig då och då. Tänk om. Tänk om jag på något sätt kan göra det här till mitt liv. Tänk om jag bara skulle våga, våga ta risken och kasta mig ut, våga prova på ett annat sätt att leva.

Till en början var tanken rätt flyktig och innan jag riktigt fick fatt på den svävade den iväg och blev suddig och svår att tyda. Det var som om min inre röst – den präktiga tråkpolisen som fått alldeles för stort utrymme – skrämde iväg tanken med sitt ”så kan man inte göra, det är inte att ta ansvar över sitt liv ”.

Men för varje gång växte sig tanken lite starkare och nu har en annan röst börjat ta plats och göra sig hörd, den viskar bara än så länge men jag hör den ändå tydligt ”det är klart att du kan och det kanske är precis just det som är att ta ansvar över sitt liv, att våga leva fullt ut”.

Jag vet att resandet är så mycket mer för mig än vad många kan förstå. Det är ett sätt att leva, en passion som driver mig framåt mer än någonting annat.

Allt är inte bara frid och fröjd när jag reser. Självklart stöter jag på en del motgångar och vissa dagar är sämre än andra, men i det stora hela känner jag mig stark. Jag tror och litar på mig själv, jag vet att jag är en sådan som klarar mig.

Det bästa av allt är att ångest över huvud taget inte existerar. Jag känner inte heller att jag hela tiden måste leva upp till andras förväntningar, utan jag kan vara mig själv och jag oroar mig inte över saker som ännu inte hänt.

Deppa-ihop-helt-känslan kan ta och slänga sig i väggen!

Jag känner mig heller inte placerad i olika fack. Det sägs ju att man ser sig själv genom andra, som en slags spegelbild, och när jag under mina resor speglar mig själv i andra ser jag den riktiga Elin, hon som aldrig riktigt kommer fram och tar plats i Sverige.

Hur som helst, nu är jag alltså hemma igen efter en drygt ett år lång resa och den där jobbiga deppa-ihop-helt-känslan kom smygandes redan första veckan. Men nu vet jag bättre och kommer inte låta den få grepp om mig.

I stället kommer jag att göra allt för att förverkliga mina drömmar!

Jag har ett tydligt mål och steg för steg kommer jag att ta mig dit. Det känns spännande och meningsfullt. Det finns varken tid eller plats för något deppande.

Deppa-ihop-helt-känslan kan ta och slänga sig i väggen!

Over and out