1810

Ett stort tack till alla er som gjorde en insats för flyktingarna vid Keleti!

På min väg från Sarajevo till Budapest har jag ett cirka åtta timmar långt stopp i Belgrad.

Synen som möter mig när jag kliver av bussen är förfärande. Hela området runtomkring tågstationen är belamrat av flyktingar. Tusentals människor trängs på en relativt liten yta och överallt sitter/ligger folk på madrasser, filtar eller pappkartonger.

Det är sorgligt att se och jag känner starkt att jag vill göra något för att hjälpa dem, jag vet bara inte vad.

Resten av dagen går jag runt i Belgrad, en stad som jag tycker mycket om. Jag stannar till för en öl och innan jag tar nattåget vidare till Budapest äter jag en underbart god serbisk middag. Maten här är ljuvlig. Hela tiden finns dock en malande oroskänsla i bakhuvudet, tanken på alla dessa människor på flykt från kriget i Syrien vill inte släppa taget och jag kan inte riktigt njuta på samma sätt som jag brukar.

Många säger mig att de är på väg norrut via Ungern. Jag blir därför lite förvånad när jag kliver av tåget på Keletistationen i Budapest och inte ser en enda flykting där.

Det blir några härliga dagar i Budapest som fylls utav restaurangbesök, pubrundor och Spadagar. Det är en väldigt vacker stad och det finns verkligen massor att se och göra här.

Men så kommer då dagen då jag får höra om kaoset vid Keletistationen. Återigen väcks känslan till liv att jag måste göra något, vad som helst. Tack vare mina vänner hemma i Sverige kan jag omvandla tanken till handling och faktiskt göra en skillnad för många människor.

Nära och kära och människor jag inte ens känner bidrar med pengar så att jag kan inhandla diverse saker att dela ut till människor som pågrund av rådande omständigheter behöver vår hjälp just nu. Människor som har fått lämna allt de äger och har för en oviss framtid på flykt.

Jag blir kontaktad av Länstidningen som vill intervjua mig och nedan kan du läsa mina svar och få en bild av vad som hände.

Vilka åkte ner till Budapest och när var du där?

Jag är ute och reser en längre tid utan några direkta planer. Ett av stoppen råkade bli just Budapest. Jag var där från den 27/8 till den 7/9.

Hade du någon aning om hur det skulle vara?

Jag började få mina aningar då jag tillbringade en dag i Belgrad på min väg till Budapest. Där var det minst lika många flyktingar i parkerna runtomkring tågstationen. Då väcktes den första starka känslan av att jag ville göra något för att hjälpa dem, något, vad som helst.

Jag funderade också över vart de skulle ta vägen. Jag pratade med några som sade att många skulle försöka ta sig till Ungern och sedan via Österrike till Tyskland och Sverige.

Vad var det du möttes av? Vad kände du då?

När jag anlände till Keleti tågstation den 27/8 klockan fem på morgonen blev jag faktiskt lite förvånad, jag såg jag knappt några flyktingar alls.

Det var först några dagar senare som stationen på kort tid överbelamrades av flyende människor i alla åldrar. Media rapporterade om det, sociala medier som Facebook och Twitter svämmades över av inlägg och kommentarer om situationen. 

Känslan av att jag måste göra något kom tillbaka. Tanken var att den dagen skulle ägnas åt sightseeing, restaurangbesök och liknande tillsammans med min pojkvän som hade mött upp mig i Budapest. Vi var båda överens om att allt det kändes mindre viktigt och vi bestämde oss för att gå och köpa en massa mat och dela ut till de som behövde det bättre än vi. 

Det första jag såg när jag kom fram till Keleti var mängder av poliser, nästa sak som slog mig var stanken av sopor, svett och smuts. Det fanns endast några få uppställda bajamajor för alla dessa människor och de var många, flera tusen.

Jag kände att det här lilla som vi gör räcker inte långt. Känslan av otillräcklighet blandades med ilska. Varför ska det ens behöva vara så här?

Alla dessa människor trängdes på en relativt liten yta. Vissa hade små tält, andra endast madrasser och många ingenting alls. Små barn låg och sov på kartonger medan oroliga mödrar vakade över dem. Man kunde se både desperation, rädsla och ilska i deras ögon, men också hopp.

Varför kände du att du behövde hjälpa till?

Jag kände bara starkt att jag som medmänniska inte kan stå och se på utan att göra något. Det kunde lika gärna varit du eller jag som drabbats och om vi inte börjar med oss själva kommer aldrig något att förändras.

Vad var det du gjorde?

Egentligen gjorde jag inte så mycket. Utan all hjälp från de där hemma som bidrog med pengar hade jag aldrig kunnat genomföra detta.

Det jag gjorde var att jag skrev ett kort inlägg på Facebook om hur jag kände:
”Jag sitter mitt i Budapest och börjar bli mer och mer upprörd. De upprörda känslorna blandas med en stark känsla av maktlöshet. Det enda jag kan göra nu är att köpa mat och vatten och dela ut till några av de säkert 2000 flyktingar som befinner sig vid tågstationen. Många har börjat gå mot Österrike då de vägras stiga på tågen trots att de har biljetter. Om jag hjälper några få är det endast som en droppe i havet, men jag måste börja nånstans.”

Många kommenterade och undrade om de kunde hjälpa till. Jag postade då följande:
”I’m right now in Budapest and there are many refugees camping around the train station. I’m going there tomorrow to hand out food and other supplies. Whoever feels like helping can swish me a small amount for a bigger contribution.”

Det var klockan nio på kvällen, när jag vaknade nästa dag hade över 15 000 kronor kommit in. Min pojkvän åkte hem samma morgon men jag tog hjälp av två personer på mitt hostel.

15 000 kronor räcker väldigt långt. I sju timmar höll vi på. Vi började med att köpa mat men märkte ganska snabbt att det var fler som hade tänkt samma sak och det var annat som behövdes mer.

Vi köpte mängder av liggunderlag och filtar, hygienartiklar, toapapper, underkläder och stora vävkassar att packa i, med mera. Tandkräm och tandborstar uppskattades väldigt mycket.

Varför hjälpte du till på just det här sättet?

Det var det sätt som spontant kändes bäst för tillfället. Det kändes också skönt att vara på plats och själv lämna över sakerna, på så sätt visste jag till 100 procent att allt nådde fram till de som behövde hjälp.

Var det svårt att veta hur du skulle hjälpa?

Nej inte direkt. Känslan av att jag måste göra något var så stor. Jag önskar bara att jag kunde ha gjort mer.

Vad får du för respons? Av vänner som skänkte? Av människor du hjälpte/träffade?

Jag har fått mycket positiv respons både från de som har hjälpt till och gjort detta möjligt men också från andra som uppskattar vad vi har gjort.
Det är viktigt att alla förstår att jag inte kunnat genomföra detta på egen hand.

De jag hjälpte och träffade på plats var väldigt tacksamma. Många av dem berättade om sina upplevelser och det fick mina ögon att tåras. De har gått igenom så mycket och fortfarande är deras framtid väldigt ovisss.

Jag upplevde också att väldigt många hade svårt att ta emot hjälp, de ville inte vara till besvär. Många kände att de hade förlorat sin värdighet och skämdes över att behöva bo på gatan utan att kunna göra något åt sin situation.

Tänk dig själv att ständigt behöva vara rädd och inte veta något om framtiden, att inte kunna duscha och behöva förlita sig på främlingar. Att dessutom befinna sig i ett land där de inte är välkomna gör ju inte saken bättre.

Hur har upplevelsen påverkat dig? 

Upplevelsen har öppnat upp mina ögon och jag känner starkt att jag måste engagera mig mer i vad som händer i världen. Ingen kan gör allt men alla kan göra något. Om vi alla hjälps åt kan vi faktiskt förändra något.

Det blev en extra stark upplevelse eftersom jag befann mig på platsen. Jag har såklart sett liknande saker tusentals gånger på tv men det här berörde mig mycket starkare eftersom det blev så verkligt.

Finns det något som hände eller något människoöde som berörde dig extra?

En sak som berörde mig mycket var att en stor grupp av flyktingar började spela och dansa på platsen, de bidrog med så mycket glädje och hopp mitt i misären. Det värmde mitt hjärta.

Vet du vad som hänt med de du hjälpte nu?

Väldigt många började gå mot Österrike men jag har ingen aning om hur det har gått för dem. Jag kan bara hoppas att de kommer fram helskinnade. Andra lyckades till sist komma på tåg och bussar mot Österrike och Tyskland när de äntligen öppnade upp tågen för flyktingarna igen.

Vad gör du nu? Kommer du att engagera dig på något annat sätt?

Jag kommer absolut fortsätta att engagera mig. Jag kommer att kontakta några hjälporganisationer för att se vad jag kan göra. 

Till sist vill jag bara tacka alla som gjorde detta möjligt. Ni ger mig hopp för mänskligheten och framtiden. Era insatser är så viktiga och gör en skillnad.

Tack!

Till er som inte bryr er av olika anledningar, snälla vakna upp. Tillsammans kan vi förändra världen. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Over and out